Tisdag 3 maj
Sköna maj visade upp en riktigt bister min när SK2 och SK3 med sina lärare Tobias och Folke samlades på Landvetter Flygplats. Det var frost denna tisdagmorgon, och det var fortfarande mörkt, för klockan var bara fem - för tidigt för flygbussarna, så man samåkte i föräldrars bilar eller kom i taxi.

Flyget till Amsterdam - första delmålet på vår resa mot Köln - skulle avgå 6.20, och kanske var det tur att vi var på flygplatsen så tidigt, för maskinerna vid incheckningsdisken krånglade med påföljd att den proceduren tog lite extra lång tid. På grund av frosten måste också vingarna avisas innan flygplanet kunde lyfta. Väl ute över Kattegatt fick vi se himlen ljusna, och när vi kort därpå kom in över Jylland, kunde vi urskilja små modellstäder på marken under oss. På västsidan av landet lyste stränderna vita, och så var vi ute över Nordsjön. På dataskärmar inne i kabinen kunde man följa flygplanets väg, en linje som snart sträckte sig in över Holland, och så började planet sänka sig. Vatten blänkte i alla floder och kanaler, och där var så Amsterdam, förstod vi, för flygplanet girade och gick ner för landning.

Schiphol ("Skeppshålet" - så heter flygplatsen, för man hittade flera fartygsvrak på botten av en torrlagd sjö, när man byggde den) är som en jättelik spindel med smala byggnadskroppar till ben som spretar åt alla håll. Här fick vi vänta lite drygt en timme innan det var dags för oss att ta plats på maskinen till Köln, en "cityhopper" - så stod det på flygplanskroppen. Och 50 minuter ungefär tog det för metallgräshoppan att föra oss dit.

"Am Rhein, dem großen deutschen Strom, ragt himmelan der Kölner Dom".

Ja, den mot himlen pekande Kölnerdomen kunde vi se redan när vi klev av tåget som tog oss från flygplatsen till centrum. Vandrarhemmet låg bara några steg från stationen, Köln Messe, så vi behövde inte kämpa några långa vägar med vårt bagage. "Jugendherberge" stod det på en stor skylt som ingen gärna hade kunnat missa. Och ett väldigt fint vandrarhem var det verkligen; allt kändes bra med en gång.

Men vi skulle ju till vår studieresas första viktiga programpunkt och mål, Römisch-Germanisches Mu-seum. För att komma dit, måste vi över till andra si-dan Rhen, och dit leder naturligt nog, många broar. Vi tog   Hohenzollernbrücke, en järnvägsbro med gång- och cykelbanor på ömse sidor om rälsen. Brofästena är markerade med fyra stora bronsryttare, två på vardera sidan av floden, och Folke tog tillfället i akt att berätta lite om Tysklands historia, framför allt om den tid då Köln var Romerska Rikets yttersta utpost mot norr.

 

I förmiddagssolen promenerade vi sedan längs bron och fick se en massa hänglås fastsatta i gallret som skiljer tågspåren från gångbanan; varje hänglås hade inskription med två namn och datum. När man blir ett par i Köln, så förlovar man sig med ett hänglås! Anton berättade att han sett sådana även i Florens - frågan är var idén först uppkom -?

Efter cirka en kvart var vi inne i Kölns centrum och stod vid foten av domkyrkan. På domkyrkotrappan satt massor av folk som åt medhavd mat och pratade, och på torget framför underhöll gatumusikanter: man kunde lyssna till dragspel, positiv och till och med Mozart i Jamaica-tappning. Här satte även vi oss efter att ha inhandlat mackor, nudlar eller annat på centralstationen intill. Vi måste förstås titta in i domkyrkan också. Mängder av människor trängdes därinne i halvdunklet, medan värdiga herrar i röda kåpor höll ett öga på turisterna. Även vi gick runt och förundrades…

 

Men museet väntade ju, och det ligger alldeles bakom domkyrkan. Römisch-Germanisches Museum är ett stort och med rätta berömt museum med föremål och utställningar från romartiden och den närmast därpå följande folkvandringstiden. På museets bottenplan finns ett praktfullt mosaikgolv som legat på denna plats ända sedan det skapades av någon konstnär/ hantverkare för 2000 år sedan. Här låg nämligen en stor villa som beboddes av en förnäm romersk fa-milj i flera gene-rationer, faktiskt un-der flera hundra år, och det som finns kvar av villan är idag golvet i festsalen, som man alltså inte flyttat utan istället byggt ett museum runt. Här vid golvmosaiken började vår vandring genom romarnas rike och tid. Folke berättade, och efter vandringen (som tog ungefär två timmar) fick var och en berätta vad man särskilt fäst sig vid: något som var speciellt vackert eller intressant.

Efter museibesöket gick vi omkring en stund i Kölns Altstadt, de gamla kvarteren mellan domkyrkan och rådhuset. Men vi hade ju börjat dagen så tidigt och kände oss lite trötta, så vi gick tillbaka till vandrarhemmet och vilade en stund. Lite senare var vi i centrum igen och letade vi upp en restaurang som vi tyckte såg trevlig ut. Beställa på tyska gick riktigt bra! Men det tog rätt lång tid på restaurangen, för vi var ju ganska många, och det tog sin tid att laga till allt, så det började så smått skymma när vi gick tillbaka över bron till vandrarhemmet. En stund på ställets "Bistro" och lite fotboll på TV fick avsluta den här första, långa dagen av vår studieresa.

 

Onsdag 4 maj
Dag 2 inleddes, som sig bör, med en god frukost, och sedan gav vi oss ut på vandring igen: vi följde nu flodens högra strand norrut, tills vi kom till en stor park med vattenpalats och en linbana över till andra sidan av Rhen. Linbana… jovisst, lite obehagligt kanske, men det var ju klart att vi skulle testa! Fyra pers i varje liten vagn - utsikten över ett morgontidigt Köln var absolut färden värd. På andra sidan fanns en djurpark, men den hade vi inte tid att besöka; istället gick vi i solskenet utefter flodens vänstra sida, gjorde försök att "kasta macka" och tittade på passerande jättelånga flodbåtar med flaggor från Tyskland eller främmande länder i aktern.

Men avgångstiden för tåget till Luxemburg närmade sig, och det gällde att inhandla färdkost dessförinnan, så vi gick nerför domkyrkotrappan och in i centralstationens inköpshall, under spåren, där var och en försåg sig med vad som lockade mest. Samling på perrongen vid spår 7 senast tio minuter före tågets avgång!
Luxemburgtåget var inte speciellt fullt, vilket var skönt, och för övrigt hade vi ju våra reserverade platser. Färden gick först längs Rhen med branta kullar på båda sidor av floden, borgar här och var på topparna, små städer med kyrkor i mitten och kilometervis med vinodlingar. Efter ett uppehåll i staden Koblenz, där Mosel rinner ut i Rhen (romarnas namn på staden var Confluentes, "de sammanflödande /floderna/" på latin), fortsatte tåget sin slingrande färd genom ett ännu mer fantastiskt landskap, helt präglat av vingårdarna i sin första vårgrönska; på sluttningarna stod här och var namnen på berömda "lägen", namn som man här hemma kan se på dyra vinflaskor. För vissa av oss var dock kortspel mer intressant…

Från och med stationen Wasser-billig, där tåget stod en stund, var skyltar och reklam på franska istället för tyska - vi var nu inne i Storhertigdömet Luxemburg, ett land som har tre officiella språk: franska, tyska och luxemburgiska. Resan fortsatte i ytterligare drygt en halvtimme, och så helt plötsligt öppnade sig skogslandskapet omkring oss; tåget körde ut på en bro över en djup klyfta, och högt uppe på andra sidan reste sig kyrktorn och palats. Vi var framme i storhertigdömets huvudstad, som har samma namn som landet.
Människor myllrade på stationen, de flesta säkert på väg hem från skolor och arbeten, för klockan närmade sig fyra på eftermiddagen. På torget utanför väntade bussar; vi fick höra oss för på trafikupplysningen inne i stations-hallen om vilken linje vi skulle ta för att komma till vandrarhemmet, och snart satt - eller rättare: stod - vi på rätt buss. Vi steg nog av på fel hållplats, men det var inte långt att gå. En medelstor modern byggnad i vitt och rött med den internationella vandrarhems-symbolen utanför - det var här vi skulle bo två nätter.
Luxemburg är väldigt speciellt. Under många hundra år utgjorde staden Europas starkaste fästning, som många länder ville behärska. Den ligger vid en flod som under tusentals år grävt sig ner i klippan och gjort platsen med dess enorma branter idealisk att försvara. Mycket av befästningsverken finns kvar med kanonportar som gapar, nu utan kanoner, dock.
 
Ammar tittar ner i avgrunden (stadsdelen heter Grund)

 

Efter att ha installerat oss på våra rum gick vi upp på platån, där stadens centrum ligger. Vi passerade Bock-klippan, där fästningens äldsta delar finns, bl.a. den s.k. Ihåliga tanden, ett gammalt torn som man har behållit i dess trasiga skick. Högre upp pekade Folke ut ett hus med ett litet burspråk, på vilket man kunde läsa: "Mir wëlle bleiwe wat mir sinn". Alla fick gissa vad texten betyder, och Anton kom närmast; den betyder: "Vi vill förbli vad vi är" - det är luxemburgarnas nationalvalspråk.

Men vi skulle ännu högre upp och kom fram till en stor byggnad med vaktpostkurer utanför. Vad kunde detta vara? Jo, storhertigens palats, hans officiella residens, där han tar emot ambassadörer och andra viktiga personer; den storhertigliga familjen bor normalt i en stor borg ute på landet. Intill palatset ligger parlamentet, som i Luxemburg kallas Deputeradekammaren. "Chambre des Députés" stod det mycket riktigt på en skylt. Vår vandring tog oss förbi den pampiga ryttarstatyn på Place Guillaume II och vidare till Place d'Armes med en massa uteserveringar - och nu började hungern gnaga. Vi letade efter ett lämpligt matställe men hittade inget som kändes helt rätt för alla, så vi beslöt att dela på oss och hitta en restaurang, var och en efter eget tycke, för att träffas igen framför Cercle de la Cité kl. 20.
 
Med hungerkänslorna någorlunda stillade samlades vi vid avtalad tid och plats, och där bestämdes att vi skulle gå "hem" en stund för att senare, när mörkret började sänka sig över staden, gå runt och titta på fästningsmurarna i strålkastarbelysning. Det var spännande att gå där nere i ravinen med fladdermöss som ledsagare.
Adolphebron med sitt eleganta spann var impone-rande nerifrån, och vi vand-rade längs slingrande gång-vägar till Viadukten, den andra stora bron, och kom upp till krigsmonumentet med den evigt brinnande lågan. Från Plateau du Saint Esprit kunde vi se husen där nere i Grund med alla fönster upplysta; där var det tänkt att vi skulle äta kvällsmat i morgon. Så i mörkret förbi katedralen, vars klockor så vänligt spelade sina melodier, och sedan nerför backarna tillbaka till vandrarhemmet.

 

Torsdag 5 maj
Torsdag morgon, kontinental frukost, alla pigga; Izabella, som mått lite dåligt kvällen före, kände sig helt återställd. Idag skulle vi åka upp i bergen, till den lilla medeltida staden Vianden med dess storslagna borg från 1000-talet. Efter fru-kosten gick vi uppför backarna till Bockklippan. Härifrån kunde vi på Kirchberg, berget på andra sidan floden, se ett antal stora glaspalats. Där skulle kanske några av gruppen komma att arbeta om några år, ifall översättarbanan skulle locka, för där har EU en av sina två översättarbyråer.
Genom staden i behaglig förmiddagstemperatur, utefter Avenue de la Gare, där vi passade på att handla lite proviant, till stationen. Tåget stod inne, och snart var vi på väg genom ett skirt, ljusgrönt landskap. I Ettelbrück steg vi av och hade turen att hinna med bussen till Diekirch och Vianden direkt. Efter ungefär tjugo minuter var vi framme och steg av vid bron över floden Our. Högt uppe på berget ovanför reste sig den mäktiga borgen.

 

Vi såg att det gick en linbana dit upp, och vi beslöt oss för att ta den för att sedan gå till fots ner. Till skillnad från Köln åkte man här två och två sittande på hängande stolar - det var alltså en s.k. Sesselbahn - och det var rejält brant, men inte särskilt högt över marken. Den övre stationen var belägen intill ett kafé, men vi var inte hungriga eller törstiga ännu, så vi promenerade nerför berget en bit för att så gå upp på själva borgklippan.

Slottet byggdes alltså på medeltiden av grevarna av Vianden, ärvdes senare av den storhertigliga ätten och övertogs 1970 av luxemburgiska staten, som låtit renovera det och fortfarande håller på med dessa arbeten. Slottet är berömt för sin skönhet, och många konstnärer har där inspirerats  till stämningsfulla bilder.

 

Vi gick runt i slottet, vilket tog sin rundliga tid; speciellt intressant var kanske det medeltida slottsköket, men även utsikten från borgården över skogslandskapet var svår att släppa. Efteråt gick vi ner och stannade till på en liten restaurang, där ägarinnan fick kämpa för att få rätt rätt (alltså maträtt) till var och en.

Mätta följde vi gatan ner mellan charmiga gamla hus och tittade in i någon butik på vägen. Till slut var vi nere vid bron igen. På andra sidan kunde vi se huset, där Victor Hugo, han med "Ringaren i Notre-Dame" och "Les Misérables", bodde en tid i slutet av 1800-talet. Snart kom bussen, vi steg på och åkte tillbaka samma väg som vi kommit för att efter cirka en timme vara tillbaka i huvudstaden.

Det kändes som en god idé att passa på att handla souvenirer och kanske presenter till släktingar och vänner på återvägen från stationen, så vi bestämde en tid, då vi skulle ses på vandrarhemmet, och var och en fick använda den tiden efter eget gottfinnande. Tobias och Folke gick längs den ståtliga Avenue de la Liberté upp till ravinen, där de gick ner och följde floden till Grund för att försöka hitta den mysiga lilla restaurang med berså som Folke sett vid ett tidigare tillfälle. Tyvärr gick det inte att återfinna stället, så planerna att äta kvällsmat där fick ändras. En annan restaurang, med luxemburgiska specialiteter, inte långt från vandrar-hemmet, visade sig vara i dyraste laget, så hela vårt sällskap hamnade till slut uppe på Place d'Armes igen, där vi efter något sökande lyckades ena oss om ett större ställe med uteplatser för oss allihop intill Cercle de la Cité. Här var portionerna verkligen rikliga! Efter att ha kämpat ner all den goda maten begav vi oss "hemåt".

 

Kvällen - den sista kvällen i Luxemburg - var vikt för en frågesport som Tobias tänkt ut. Fyra lag, sammansatta så att alla Moderna språk på Lerums Gymnasium behärskades av varje lag, fick svara på frågor om det som man fått lära sig under resan. Tolv frågor om det romerska Colonia/Köln, om staden och landet Luxemburg ställdes; vissa av frågorna var formulerade på tyska, andra på franska, på italienska, på esperanto eller på spanska. Alla lagen var imponerande duktiga, och spänningen var olidlig när Tobias tog fram sin utslagsfråga… Segern gick till Jackies, Jennies och Antons lag. Och därmed var klockan elva, och det var stängningsdags för vandrarhemmets Bistro, där vi suttit.

 

Fredag 6 maj
Fredag morgon – avresa. Vi packade ihop vårt bagage och vandrade ännu en gång upp till Bockklippan, där vi tog bussen till stationen. Snart satt vi på tåget, som strax därpå rullade iväg. Vi färdades på nytt genom samma hänförande landskap, och kortspelet var lika spännande. I Köln funderade vi ett ögonblick på att ägna en del av de drygt två timmar vi hade på oss innan det var dags att ta sig ut till flygplatsen åt att klättra upp i ena domkyrkotornet (via spiraltrappan inuti!). Tobias gjorde en provklättring men upptäckte att det skulle ta för lång tid. Därför nöjde vi oss med att sitta i solskenet på domkyrkotrappan och prata – om språk! Som Izabella sade: om någon annan från skolan hade varit med på resan, så skulle man ha tyckt att vi var konstiga typer hela bunten, för vi pratade ju bara om språk hela tiden! Och inte nog med att vi talade om språk: vi använde våra språkkunskaper (engelska bara när det var absolut nödvändigt) och kände att de bar!
Visst är det just så det skall vara på en riktig Språkarresa!