Nu är vi på gång

Iréne Johansson växte upp på torpet Ingabolunden - i skogen strax utanför Gråbo.

Nu har hon åter flyttat tillbaka till sitt barndomshem. I samhället var hon flöjtfröken med alla. Numera är hon ordförande i Hembygdsföreningen och sitter även med i Medskapandegruppens styrgrupp.

- Som företrädare i hembygdsföreningen vill jag visa att vi även tänker framåt – mot framtiden. Därför engagerar jag mig i Pilot Gråbo.

För Iréne har Gråbo alltid varit "centralorten" i livet. På torget har hon handlat, i skolorna har hon verkat som musikskolefröken och kulturlivet i Göteborg har fungerat som inspiratör.

- Men jag har alltid kunnat dra mig tillbaka till landet, bland fälten och skogarna. Det har varit viktigt för mig. Där är det tyst och stilla. Jag är rätt glesbygdsfrälst, medger hon.

Men Iréne är ingen person som gömt sig undan i avskildhet. Tvärtom. Många är de barn och ungdomar som haft henne som musikfröken och hon har i många år engagerat sig i ortens föreningsliv.

- Jag sitter nu som ordförande i hembygdsföreningen, fast egentligen är jag en lagspelare – jag uppskattar att driva saker tillsammans med andra. Dessutom känner jag stark tillhörighet till Gråbo. Att bli igenkänd som flöjtfröken har bara varit roligt.

Musiken har alltid spelat stor roll i Irénes liv. Hon var med och arrangerade kammarmusikkonserter i Sophie Lökviks hus i Stora Lundby konsertförening och hon var spindeln i nätet i bygdespelet Lövsjöspelet under många år. Idag har spelet en efterföljare i Alberts barndom, som är en berättelse om hennes fars liv. Manus står Irénes syster för. Hembygdsföreningen är medarrangör.

Stora Lundby hembygdsförening med stuga på Hjällsnäs mo mår väl med familjedagar, öppna studiecirklar och byvandringar på programmet. Bland annat. Föreningen är en viktig motor i ett levande Gråbo.

- Förr var dansaftnarna i Bygdegården viktiga träffpunkter. Jag var väldigt skötsam som ung. Men vi umgicks alla tillsammans, runt ortens Cadillac. De äldre drack grogg på den tiden och vi yngre följde med utan att känna någon press att dricka alkohol eller röka. Det var otvunget och tryggt. Såväl Högerns ungdomsförbund som Centerns ungdomsförbund ordnade danskvällar.

Efter kommunsammanslagningen 1969 var det många äldre som gnällde, minns Iréne. "De där Lerumsborna är så högfärdiga", sa de och Iréne håller nog med om att avståndet från Lerum till Gråbo alltid varit längre än det omvända.

- Vi har väl alltid varit "där borta". Det har nog också bidragit till sammanhållningen även om jag också såg fördelar med att ingå i en storkommun. Fast vart tog kommunnamnet Vättle vägen?

Kommunens nuvarande fokus på Pilot Gråbo inom ramen för visionsarbetet uppskattar hon verkligen. Men det kunde gått snabbare.

- Ja, det tar tid, vilket kan vara frustrerande. Jag besöker gärna medborgardialogerna och kommundelsträffarna där jag också går igång och blir entusiastisk. På dessa workshops "brainstormar" vi och kommer med förslag, men sedan händer inte så mycket mer. Vi får extremt långa redogörelser på mejl som man inte orkar läsa.

Idag sitter hon med i Medskapandegruppens styrgrupp och är gruppledare för arbetsgruppen Ekoturism och skolvägar. Tanken med gruppen som verkat mindre än ett år är att de ska tilldelas reell makt av kommunstyrelsen och medel att förverkliga sina beslut.

- Vi är en liten grupp och vi känner att vi är på gång, men just nu ligger bollen hos skolorna för jag höra. Men de har sina uppstartsproblem och frågan att bygga samman ett gång- och cykelstråk mellan Gråbos tre skolor kanske inte ligger högst på dagordningen. Men att vi nu har tre nya fina skolor är väldigt bra. Jag har själv barnbarn i två av skolorna och kan följa utvecklingen på rätt nära håll. Sedan hoppas jag verkligen att något händer med torget – det har varit en långbänk. Förr fanns här sportaffär, damkonfektion, juvelerare och bank. Det hade varit spännande om vi kunde locka tillbaka något av det med fler boende i centrum och ett attraktivare bytorg. Ett allaktivitetshus för alla åldrar tror jag Gråbo hade mått väldigt bra av. Idag har vi Parasollen, men den är aldrig öppen längre än till klockan 19 och har inget att erbjuda unga Gråbobor. Om vi alla kunde träffas under ett tak under bekväma former hade det ökat gemenskapskänslan ytterligare och på sikt minskat den skadegörelse som fortfarande finns.